Let the pictures speak for themselves...
The super soul tip!
Petter - Storstadsidyll
Today svt showed "The Navy" with Fred Astaire.
Time to search the internet for some classics with Gene Kelly?
Frank Sinatra and Gene Kelly in Anchors Aweigh
The rain keeps pouring down, no wind for surfing.
But Beth & Lee should contact me anyday now so I can't say that I suffer.
Wednesday, Damn Live at Mölleplatsen... =)
Petter - Storstadsidyll
Today svt showed "The Navy" with Fred Astaire.
Time to search the internet for some classics with Gene Kelly?
Frank Sinatra and Gene Kelly in Anchors Aweigh
The rain keeps pouring down, no wind for surfing.
But Beth & Lee should contact me anyday now so I can't say that I suffer.
Wednesday, Damn Live at Mölleplatsen... =)
posted by Superoul at 15:07
4 Comments:
Hej Martin.
Vad heter boken?
Ge mig en titel, please.
Vad gör du i skogen?
/E
Hej.
Är lektyren värd att inhandla och plöja skogshuggarMartin?
Jag sitter inte direkt i skogen, snarare på en stol i fina Örebro.
Sommaren är snart slut och alla börjar röra på sig.
Mig inklusive.
Vemodigt.
Är allt bra?
Då ska jag kolla upp den.
Jag älskade boken Kärleken för att jag kände igen hela den situationen.
För övrigt tycker jag Theodor Kallifatides ibland står för romantiserande ordbajsning (något som kan var helt underbart vid rätt tidpunkt men även väligt tröttande).
Det är, krasst nog, utvecklande att vara med om saker man vill glömma. Det finns tusen saker jag vill ha osagda och ogjorda med men utan sådana händelser skulle jag ändå inte blivit den jag är eller tycka som jag tycker. Å andra sidan är det alltid lättare att skriva sköna uppmaningar än att leva som man lär.
Njut Martin!
Ordbajsning kan, som tidigare nämnt, vara ett oslagbart koncept i lagom mängd. Herr Kallifatides har dock lite svårt att hålla sig inom rimliga ramar för vad som är just lagom (vilket självfallet bara är min åsikt).
Du kommer aldrig, aldrig någonsin kunna styra över andras tankar och känslor (både på gott och ont tyvärr), något du vid det här laget uppenbarligen redan erfarit.
Det gör ont.
Och låt det göra ont.
Började en gång inse att livet ibland gör en förbannat uppriven.
Det är ingen nyhet (då det ofta presenteras som en klyscha du vet), men att stå där själv, en extremt smärtsam erfarenhet rikare, får en att inse att det faktiskt stämmer (tv HAR rätt).
Vad jag också förstod var att det bara tog ännu längre tid att bli hel om jag ständigt motarbetade min sorg och ilska, därför försökte jag andas och inse att liksom jag skrattar så jag kiknar och vill likna livet vid en nervkittlande berg-och-dalbana måste jag kanske befinna mig i Skräckhusets vakuum ibland också. Så är det bara, utan omskrivningar.
Ifall du lever ett liv inkluderat chansningar.
Jag tillät mig gråta som ett barn flera gånger om dagen, att inte äta, att bara stirra, att uttrycka min smärta i fula motiv på en duk.
Och jag skrev för brinnande livet, för att det gjorde så ont att ingen levande människa skulle förstå. Trodde jag.
Sen.
Sen var det som att komma upp till ytan efter att ha hållit andan under vattnet så länge att du blivit yr i huvudet.
Man ifrågasätter sin situation.
Det finns något bättre.
Men för att komma dit kanske du måste åka den läskiga vagnen i Spökhuset.
Jag vill att du ska le.
Skicka en kommentar
<< Home